Reflektion

Tiden går så vansinnigt fort!! L har firat sin första födelsedag och går numera istället för att hoppa fram på rumpan.
Känns inte som det var ett år sen vi fick hålla L för första ggr. Ibland vill man bara kunna stanna tiden till när hon var sådär alldeles ny och liten. Och inget annat fanns.
Men sen ska man ju inte sticka under stolen med att det faktiskt inte bara var super när L hade kommit. Carina sov väldigt dåligt dom första 3 månaderna, och mådde sådär.
Jag kraschade psykiskt, var ett nervvrak och fick diagnosen panikångest och ångest. Började gå i terapi och började få ordning på skallen igen. I början efter min krasch så vågade jag inte ens hålla L, jag var rädd för att jag skulle få nån attack och tappa henne.
Så när jag var nära att bryta ihop totalt så sökte jag för mina besvär, fick diagnos och blev remiterad till Wille, en kurator. Och det var absolut det bästa som kunde hända, hade inte klarat av det själv.
Det har inte vart lätt men lätt värt det! Såhär 1 år senare så är besöken glesare och håller på att fasas ut till att stå på mina ben själv utan Willes hjälp. Lite scary känns det och just nu är det de största oron, att inte få gå till Wille mer.
Jag har fantastisk familj och vänner runt mej som vet om vad för resa jag har haft det senaste året.
Framförallt så har jag en fantastisk fru som sparkat mej åt rätt håll och stötta när det har vart skit. "I med och motgång" "I glädje och sorg"

Sen har det klart hänt en massa andra saker som har gjort det senaste året både till det bästa och till det värsta...
Vi är grymt tacksamma för vår dotter och för det livet vi får leva, och för att vi får möjlighet till att vara en vanlig familj fast med 2 mammor.

Vi får se vad 2016 har att erbjuda, vi har våra drömmar och tror man tillräckligt mycket så går det!!