lördag 2 maj 2015

Tankar

Jag är väldigt tacksam för att vi lever i ett land där alla har rätt att älska vem man vill och att alla sortes familjekonstellationer är tillåtna, dock inte accepterade av alla men ändå att man har rätten till det som alla "vanliga" människor ser som rättighet och självklarhet.
Men det är en lång bit kvar tills  HBTQ personer befinner sej på samma trappsteg som hetro i familjefrågan..

Om man jämför ett gift hetropar som är nyblivna föräldrar mot 2 gifta flator som är nyblivna föräldrar så är det stor skillnad. Hetropar behöver aldrig få frågan "hur gjorde ni barn", "vem är pappan/donatorn" , "hur kom ni fram till vem som skulle bära barnet". Och framföra allt så blir båda juridiska föräldrar när barnet föds utan några som helst funderingar. Men vad är det som är så självklart att det faktiskt är mannen i det gifta paret som är den biologiska pappan?

För vår del så har vi hela tiden vart öppna med hela processen kring att bli föräldrar och har svarat på alla frågor. Har hela tiden tyckt det är viktigt att folk i vår omgivning förstår och inte kommer på egna historier om hur vår älskade lilla L kom till. Och framförallt hur vi tänker.
Men det jag blir arg på är att trots att jag älskat vårt barn sen innan hon var född, och att jag har vart med och "tillverkat" henne så har jag ingen som helst rätt att kalla mej juridisk förälder förens jag har ansökt om adoption. Absurt att man måste adoptera sitt eget barn! och det är enbart för att vi inte tog hjälp av den svenska sjukvården utan vände oss till klinik i Danmark. Blir "straffad" för att vi valde att ha en okänd donator, för i Sverige så är donatorn känd och barnet har rätt till att ta kontakt med den den dagen barnet fyller 18. Men varför? Kan förstå att barnet kanske undrar om sin genetiska bakgrund, men nåt annat än en donator är ju inte den personen. Det är aldrig nån som kommer att få kalla sej pappa eller förälder, att vara förälder är djupare än så.
Vi anser att donatorn är bara nån som har hjälpt till, precis som att någon donerar blod så har den personen donerat DNA för att någon ska kunna skaffa barn.

Om vi hade valt att skaffa barn via den svenska sjukvården så hade jag blivit juridisk förälder när lilla L föddes, men kan fortfarande inte förstå vad skillnaden i lagstiftningen är. För hon hade fötts på samma sjukhus, blivit folkbokförd på samma adress och fått samma föräldrar.
Jag känner mej lika mycket som förälder som vem som helst, men den som kommer i kläm är trots att lilla L. För om det skulle vara så att Carina skulle förolyckas innan adoptionen är genomförd så har L ingen som kan föra hennes talan, även om jag är hennes mamma så får jag inte föra hennes talan för på pappret är jag inte hennes förälder... För mej är hon min till 100% i både kött och blod men enligt byråkratin så är hon bara ett barn som råkar bo på samma adress som mej..


1 kommentar:

  1. Hej!
    Min och min frus barn är gjord via svensk sjukvård. Min fru blev inte automatisk juridisk förälder till Ture när han kom utan vi fick gå till soc och skriva under papper att hon oxå är förälder, precis som heterosexuella par som är ogifta. Detta trots att vi är gifta.
    Det är ju en betydligt kortare process när barnet är gjort i Sverige, men det är fortfarande en process :)

    SvaraRadera